När leva är att stenar bära....
Kategori: Allmänt
Så länge det åtminstone nynnar i bröstet, ja då finns det oftast något att vifta på svansen åt. Det kan vara ett lustigt kattupptåg, en enträget blommande pelargon mitt i mörkaste november, att bli bjuden på en färdigskalad apelsin av en älskad make eller att en god vän bara finns där. Men när det inte ens nynnar, när det ekar tyst och tomt...När det inte viftas någon svans, när det inte ens rycker i svanstippen.... Att då, i ett sådant själsligt utsatt läge, bli ståendes med bilhaveri halvvägs mellan barndomshemmet och det egna hemmet, med 15 mil i vardera riktningen, i snöstorm och med ytterst begränsade finanser....När man är ensamast i hela världen...
Det är då man ger upp för en stund. Det är då, när man sitter där på sin bänk nere vid tågstationen och väntar på att bussen ska komma och hjälpa en lite närmare hemmet.....Det är då man tänker att det skulle gå så fort, det skulle säkert inte ens hinna göra ont. Tåg är hårda och står pall för lite Millepillspill på spåret. Det låter ju alldeles förskräckligt, men just då, just där, så kändes det precis så. Nu blev ju Millepill trots allt kvar på perrongen, både den fysiska och den mentala plattformen. Inget kladdande på spåret här inte. Det blev ett kortvarigt mentalt haveri i bilen på väg hem från bussterminalen. När man i tryggt förvar åkte på gamla kända vägar, med en fådd hamburgare i nypan och nästan var hemma. Då fick det brista men det enda som spilldes var ju tårar och lite dressing.
Efter några dagars betänketid, lånade pengar på banken, löften om hjälp från goda vänner samt en god dosis ihopskrapat gammalt beprövat djävlar anamma så gnolar det allt lite under hjärteroten igen. Gamla bilar och gamla kärringar, det är ingen bra kombination när det viner om knuten. Inte annars heller, egentligen....
Låt oss nu gå mot ljusare tider, låt oss vandra oantastligen och på lätta fötter.
Sten har vi burit nog!
