Om gamla grävlingar och kontinentaldrift
Kategori: Allmänt
Det har varit en myyyyyycket lång och sträv vinter och ekipaget har skam till sägandes haft det lite svårt med motivationen. Mycket traskande i skog och mark och endast enstaka slappa dressyrpass i ridhuset. Vi har, så att säga, vilat oss i form. Nu har vi emellertid vaknat och det på rätt sida dessutom :-) Det börjar bli riktigt roligt att rida igen och det lilla Lingonbenet är finare än någonsin! Pigg och arbetsvillig och går fram för lätta hjälper. Nästan jämt.
I dag var planen att jobba lite lösgörande, vi har trimmat på rätt bra några dagar så inga direkta krav var tanken. I dag sken solen dessutom mycket inspirerande och vad vore väl då bättre än att jogga av den lilla hästen på utebanan? Vi brukar, vid dylika tillfällen, börja med ett varv runt gården för att liksom komma igång. Så även idag. Det är en mycket liten runda, några hundra meter bara, men man brukar hinna känna om det är framåtläge eller eventuellt back i maskin. Det föreföll vara väldigt mycket framåtläge, varvräknaren slog i botten flera gånger och piloten log och riktigt kände hur ett finfint dressyrpass låg inom räckhåll. Ha! När vi närmade oss ingången till ridbanan och det gick upp för lille Labansson att han ingalunda var färdig för dagen så ströp han bränsletillförseln så pass, att en sedan tre veckor tillbaka överkörd grävling hade verkat livlig i jämförelse. Nåväl, piloten fick skyfflat in honom och började så smått plocka ihop snörena. Knackade lite med skänklarna, ingen respons. Knackade till ordentligt. Fortfarande ingen som helst respons. Det gick knappt framåt. Hade han träningsvärk? Möjligt. Kissnödig? Mycket troligt....men va faan, vi höll sånär på att bli omkörda av Grönland! Som förflyttar sig med kontinentaldrift!!!
Till saken hör att vi sedan länge rider helt utan spö och eftersom det bara skulle joggas idag, inte heller några sporrar. Man hade således inget som helst tillhygge och hade lika gärna kunnat lindat in benen i bubbelplast och gått två meter bakom. Ponnyskänklar gjorde alltså ingen nytta här. Man fick helt sonika sitta av i ett hörn och krafsa fram ett övervintrat kvarlämnat spö. Det räckte liksom att piloten plötsligt KUNDE slå sin häst, varvräknaren slog åter över på rött och Don Räserräka var återigen medelsvår på alla vis. Pust....ett tag kändes det som att i kanske drömt det där om att springa fint på tygeln och åka till Borås på fintävling.....När han väl kom hem till sin lägenhet hann han inte ens vända sig om innan han halade ut Jansson och kissade en låååång eftermiddagskiss, inte så konstigt om han kändes som en död grävling! Alltid skönt när man kan avsluta i stor stil och det där med förklaringar till plötsliga förändringar....Det gillar vi! I morgon tar vi en ledig dag, Don Räka och jag. Det har vi förtjänat :-)
Till helgen är det äntligen dags för dressyrträning iör den bästa igen, det är flera månader sedan vi var med och vi är galet redo och taggade!
